| |
| |
Dr. med. Wilhelm Schüssler |
| |
 |
| Dr. med. Wilhelm Schüssler |
| föddes den 21 augusti 1821 - avled den 30 mars 1898 |
| |
| Wilhelm Heinrich Schüssler etablerade sig som homeopatisk läkare först i 37 års åldern. Eftersom hans far inte kunde finansiera några studier, tjänade han sitt uppehälle som skrivare i kommunalförvaltningen i Oldenburg. Dessutom vidareutbildade han sig med stor iver inom många områden och studerade stenhårt sex främmande språk, som han även behärskade i ord och skrift. |
| 1852 började Schüssler med sina medicinstudier i Paris. Han fortsatte studera i Berlin och avslutade dem i Giessen. Därefter studerade han ytterligare 3 terminer i Prag och återvände sedan till Oldenburg. Det anmärkningsvärda är att Schüssler studerade utan att först ha tagit studentexamen. Efter att ha blivit läkare tog han igen sin studentexamen. |
| Från 1858 arbetade han som framgångsrik homeopatisk läkare och under de kommande åren skrev han många skrifter om homeopatin. |
| Omkring 1870 uppkom emellertid en vändpunkt i dr Schüsslers arbete. Han fick då vetskap om professor Jacob Moleschotts uppseendeväckande studier som omfattade cellforskningens område. Här fick Schüssler för första gången en vetenskaplig bekräftelse på det han länge hade förmodat, nämligen att brister på mineralämnen kan utlösa störningar i människokroppens mikroorganism. |
| Även om Dr. Schüssler kunde notera många fantastiska resultat med homeopatin under de många år som han hade sin praktik, var han inte helt nöjd med denna terapiform. Det som framför allt störde honom var en viss oordning, som ständigt gjorde den effektfulla homeopatin ännu mer komplicerad. |
| Outtröttligt forskade han vidare på detta område och vände sakta men säkert ryggen till det homeopatiska läkesättet. I sin bok ”Eine abgekürzte Therapie” (”En förkortad terapi”) uttalade han sig därtill på följande sätt: ”Terapier, som har så slappa gränser, att de när som helst tar in nya läkemedel eller som får bibehålla eller förkasta gamla medel, kan inte ge den säkerhet som är nödvändig när det handlar om att hjälpa sjuka människor och som är nödvändig för vetenskapliga förmåner. När dr Schüssler kom ut med detta påståendet var det naturligtvis förståeligt att han inte blev populär hos sina kollegor. |
| Under loppet av sin forskning uppenbarade det sig mer och mer för Dr. Schüssler att det finns en klarhet och enkelhet i hela naturens lagbundenhet. Denna upptäckt gav honom en verksamhetslust som hela tiden blev större och en drivkraft som ledde till att han började leta efter ett läkesätt, som för det första har fasta gränser och för det andra inte behöver utvidgas ständigt. |
| Fysiologen professor dr Gustav von Bunge gav dr Schüssler de avgörande upplysningarna. Han förmedlade Schüssler vilka av de otaliga mineralämnesförbindningarna som närmast kom i fråga. Efter att mänsklig vävnad hade bränts påträffade han alltid samma mineralämnen i askans beståndsdelar. Till en början så utkristalliserade det sig 12 mineralsalter. I loppet av Bunges och Schüsslers forskning minskade de till 11 stycken. Enligt dr Schüsslers kunskaper räcker de här salterna fullkomligt till för att läka alla sjukdomar, som överhuvudtaget går att läka med hjälp av invärtes medicin. (I dag pratas det även om 12 eller ännu fler schüsslersalter, men här tillskriver man Schüssler någonting som han överhuvudtaget inte menade). |
| 1873 publicerade dr Schüssler sina första forskningsresultat om det nya läkesättet och framkallade ett stort uppseende med den. |
| Beroende på det ringa antalet läkemedel fick det biokemiska läkesättet i de medicinska kretsarna inte stort erkännande. Så är det än i dag. |
| För att uppnå en optimal effekt av mineralämnena gav dr Schüssler dem i molekylärform. När man tillverkar biokemin använder man sig av samma tillvägagångsätt (potentiering) som när man framställer homeopati. När mineralämnena blir potentierade tas de direkt upp av cellerna. Faktumet att biokemin blir precis så potentierad som homeopatin gör att en del homeopater har det svårt att dra en skiljelinje mellan båda läkesätten. |
| Skillnaden ligger däri, att homeopati i princip snarare använder ämnen som är främmande för kroppen (ofta till och med giftiga ämnen), biokemin däremot använder bara kroppsegna uppbyggnads- och funktionsmedel. Därför när man talar om biokemin säger man att det är ett ”tillfredställande läkesätt”. Till det här sade dr Schüssler: ”Genom mitt läkesätt blir störningar, som har uppstått i molekylernas rörelsemönster hos den mänskliga organismens oorganiska ämnen direkt harmoniserade med hjälp av homogena (= likartade) ämnen, medan homeopatin indirekt uppnår sina resultat med hjälp av heterogena (= olikartade) ämnen.” |
| I samband med det biokemiska läkesättet nämnde dr Schüssler ansiktsdiagnostiken om och om igen. I sin bok ”Eine abgekürzte Therapi” tillägnade han den ett helt kapitel. Som man därav kan urskilja, förstog dr. Schüssler möjligheten att ställa diagnoser med hjälp av tecken i ansiktet. Han behärskade ansiktsdiagnostiken intuitivt i dess grundstruktur och gav exakta och användbara instruktioner för självstudier. Noggrannare anvisningar om de enskilda tecknens karakteristik gjorde han visserligen inte. Men han beskrev, vilka häpnadsväckande resultat som biokemin kan locka fram, när man ordinerar den efter ansiktsdiagnostiken. |
| Översatt från Heidrun Richter |
| |
|
| |
